Har tänkt länge på om jag ska skriva om det här men bestämt mig för att om det kan hjälpa någon annan har det i alla fall haft någon mening. Sånt här pratar man ju inte om, det som såå många kvinnor/par går igenom. Så ska det inte vara..Vi måste väl kunna dela sånt här jobbigt?
I april gjorde jag ett graviditetstest som visade positivt. Vi skulle bli fyra! Så fantastiskt glad var jag!
Jag har längtat efter det länge...M lite mer cool i frågan men ändå glad. Att bli gravid igen är absolut ingenting jag har tagit eller tar för givet. Bara för att det har fungerat en gång och vi fick världens finaste Emma Grace var det kanske just det, God´s Grace.
Vi valde att berätta för de allra närmaste. Jag drömde, vi googlade barnvagnar och smidde i hemlighet planer på hur barnrummet skulle se ut. Smygtittade på bebiskläder när jag shoppade till Liten, läste allt jag kunde komma över om vilken vecka jag var i och njöt av att bära på denna minimalt lilla och stora, härliga hemlighet. Det kändes också väldigt konstigt.
Pappa hade ju precis gått bort.. Jag var glad, ledsen och superglad.
Men så kom dagen då mensen skulle komma och med det kom också mensen. Jag visste inte det då utan fick veta att det kan göra det utan att det är något konstigt. Jag trodde(hoppades) så klart att det inte var något som var fel utan att det var livmodern som töjde sig och att det då kunde blöda lite. Snällt fick jag vänta ett par veckor tills det gick att göra ett nytt test, det var negativt. Jaha, det blev inte.
Sen hände nästan exakt samma sak, en gång till. Vad är oddsen?
Jag började vänja mig vid tanken på att det kanske inte går. Det kanske är något fel? Men så en dag när jag vaknade och tittade mig i spegeln...blodådror som spindelväv över hela bröstet. Va? Igen?
Jag vågade knappt tro det, men jovisst...Positivt! Vid det här laget hade vi ju redan sprungit en del hos gynekologen för att kolla att jag inte hade utomkvedshavandeskap (vad är det för ord?! ;)) så jag bokade in en tid bara för att se att allt såg ok ut. Jo då, på den gryniga skärmen kunde man se en fostersäck men ett litet litet gryn i. En glad tår trillade ner för min kind och jag tänkte,
"yes, tredje gången gillt!".
Jag vågade vara lite glad igen men samtidigt ordentligt på min vakt. Men vi hade ju sett den på skärmen...men man vet ju inte...man ska inte ta det för givet...men det är ju tredje gången gillt...ja, så där höll jag på. Så började jag blöda, igen. Jag liksom kände det på mig direkt. Jag bara visste.
Två veckor senare stirrade jag och M på en tom skärm hos gynekologen.
Tidigt missfall.
Suck.
Nu känns det ok. Orättvist ibland men vi har Liten. Hon är en fantastisk gåva! En del går igenom detta medan alla andra runt omkring producerar barn på löpande band, kan jag tänka ibland. Kämpar i tystnad och kanske ofta får frågan om det inte är dags att skaffa barn snart.. Det kan vara värt att tänka på hur fel en sån fråga kan träffa. Fick frågan själv nyligen "Ska ni inte skaffa ett syskon till Emma snart?". Det var inga vackra tankar som rörde sig i huvudet just då. Man vet ju att det är av välvilja men tänk lite innan du öppnar munnen...? "Skaffa" är ju inte så lätt alltid...
Luften gick ur lite men vi tar nya tag.
Vi drömmer om en bebis och det vill nog mycket till för att vi ska ge upp den drömmen!
Stor kram,
