Huset vid stationen

Varje gång jag står och väntar på tåget står jag och tittar på det, eller snarare beundrar, huset vid stationen. Jag undrar vem som bor där, vad den eller dem jobbar med, har de hästar, döljer det sig en jättelik uteplats på andra sidan, bor det barn där och en massa andra saker som jag egentligen har ett smack med att  göra. Men jag kan inte låta bli att fascineras av folks livssituation och undra hur de hamnade där? Var började deras liv? Vad fick de för förutsättningar från början? Föddes de med silverskeden i munnen eller har de kämpat hårt hela sitt liv för att komma dit de är? 

Är det deras rymdägg? Jaja, jag får släppa det för nu kommer tåget. Bra timing för nu börjar det regna!

Ha en riktigt bra dag :)

Lena

Jag älskar att bo på landet!

Eller landet och landet.. Hur klassificeras landet egentligen? De här kompisarna ligger och tuggar frukost när jag står och väntar på bussen på mornarna, kanske inte den typiska utsikten 07.38 i en "förort"? Vi bestämmer det..här och nu. Vi bor på landet. Punto. Jag älskar att bo på landet!

Inte världens bästa bild men inte villig att riskera livet på en högtrafikerad väg med en massa sömniga lastbilschaffisar halv åtta på morgonen..

En annan "perk" med att bo på landet (låter lite exotiskt för en som är uppväxt på Söder) är att två av min gamla skolkompisar L & M bor här ute. L och jag brukar åka pendeltåg på morgonen varannan vecka. Vi avhandlar alla ämnen som rör sig i två kvinnliga 30+:ares liv. Små barn, män och deras underbara sidor, saker vi tycker att de behöver jobba på (harkel), vikt, förlossningar, körkort, kompisar från förr, resor, degmagar, jobb, kreativitet, förskolor, dagmammor, matlagning, barnkalas..ja, jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Verkligen hur länge som helst!

Idag är stolen tom. Det är högtryck på restaurangen på fina gatan där L jobbar så hon börjar tidigt. Det är lite tomt. Kanske är våra medpassagerare glada över det? Man undrar ibland hur mycket de lyssnar. Någon gång har vi suttit brevid en kille runt 24 som såg lite pressad ut när vi började komma in på the nitty gritty gällande förlossningar. Hur,  kroppsvätskor, konstistens..ja, ni fattar. Kanske lärde han sig något? Kanske han kommer att komma ihåg det den dagen han står där och kämpar igenom värkarna med kvinnan i hans liv. Kan dock slå vad om att han inte var ens i närheten av de tankarna nu. 

En annan gång var det en tjej som satt o suckade högt och körde den klassiska ögonrullningen. Jag var väldigt nära att luta mig fram och säga att vi antagligen skulle hålla samma verbala kulsprutetempo ända till Centralen så om hon ville ha lugn och ro kanske det vore en idé att flytta på sig. Hon kanske också behövde en L? En god vän att dricka kaffe med, anförtro sig åt, skratta med, gnälla till, drömma med och dela livet med. Alla borde ha en L. En stunds hemmasnickrad terapi på väg till jobbet eller hem. Det är grejer det! 

Tack L för att du finns och lyser upp min tillvaro ❤.

Kärlek!