Frågan är ju alltså; Vad har vi så himla bråttom till? Och om vi nu har så bråttom jämt, varför påverkar stress vissa av oss till den grad att vi blir sjuka av det? Eller kan det finnas andra orsaker än bråttomstress som gör att man blir utbränd?
Jag är ingen läkare, ingen terapeut eller expert men jag vill i alla fall dela med mig av min syn på det här med stress i små potioner, i hopp om att kanske kunna hjälpa någon. Du väljer naturligtvis själv om du vill läsa dessa inlägg eller inte, och, du kanske upplever stress annorlunda och är i så fall helt fri att uttrycka din åsikt i saken.
Jag har funderat mycket fram och tillbaka på varför jag gick in i väggen. Utan att analysera ihjäl det har jag ur ett helikopterperspektiv över själva ämnet försökt att sätta fingret på varför det blev så här. Jag har tagit hjälp av häften jag fått av min terapeut och vet faktiskt inte vem som har skrivit dem men jag har fått hennes tillstånd att använda information från dem. Tack Ellinor!
På 1920-talet definierade Hans Selye stress så här: "en icke specifik kroppslig respons gentemot krav på anpassning, vare sig kraven genererar glädje eller smärta". Det finns ju naturligtvis hur mycket olika händelser som helst som kan framkalla det här, stress. Men man ska nog skilja på begreppen stress och stressor. Stressor är en stimulus, alltså en situation, tanke eller händelse som leder till att situationen tolkas som ett potentiellt krav eller till och med hot. Grejen är att det är helt individuellt hur detta tolkas och hur man bedömer situationen. Det gör ju att det finns inga regler för hur stress påverkar oss, det blir ju som "skräddarsytt" för varje individ.
Några exempel på händelser som leder eller kan leda till stress:
Dödsfall i din närhet
Skilsmässa eller separation
Sjukdom eller ohälsa bland familj/släkt
Graviditet
Pensionering
Sexuella svårigheter
Semester
Ekonomiska svårigheter eller förändringar
Förändringar av arbetsroll
Listan är faktiskt ganska mycket längre men jag tog bara med några. Jag tyckte det var så skönt att få den och läsa, svart på vitt; "Det är inte jag som inbillar mig, det är faktiskt saker som har hänt under detta år som har i mångt och mycket orsakat det här jag känner, det är på riktigt". Det fick mig att lägga ner "det kanske inte är så farligt"-tankarna och bara acceptera att ok, nu är det så här. Kroppen har reagerat åt mig eftersom jag inte själv klarar av att återvända till normalläge. Jag ska förklara.
Stress skapades från början för att öka våra chanser att överleva. Kroppen mobiliserar alla nödvändiga resurser som finns för att ge kroppen den styrka som behövs för fysisk överlevnad. Detta kalla "flight- or fight reaktionen". Den "slås på" av ren reflex och ger två val, fly eller kämpa emot i en hotfull situation. Detta stressystem vilar aldrig, utan aktiveras flera gånger per dygn, oavsett om hotet är verkligt eller inbillat. När systemet drar igång förväntar sig kroppen flykt eller kamp, men eftersom vi sällan behöver fly från vilda djur eller ta itu med hotande fiender, finns det kvar en massa energi kvar i kroppen som inte förbrukas. Eftersom vi inte reagerar med fysisk aktivitet tar det längre tid för kroppen att varva ned. Av den energin som blir kvar "för länge" uppstår stresshormon och andra negativa kroppsliga effekter om man sällan eller aldrig återgår till normalläge. Så hur kan man förhindra att man ständigt aktiverar stressystemet, eller rättare sagt hur kan man se till att man gå ner i normalläge tillräckligt ofta? Träning? Det vet vi ju redan har många positiva effekter. Vila? Likt veden i vår vedstapel på bilden ovan? Dessa vedträn låter sig verkligen inte stressas, höggs i april för att användas nästa vinter. Det kallar jag att ta tid på sig.
Lösningen tror jag är att ta hjälp, till att börja med. Hjälp av folk som kan det här, för oftast är det inte bara en faktor som orsakar att man blir utbränd. Hjälp att reda ut varför man har otroligt höga krav på sig själv eller varför man tror att andra förväntar sig att man ska vara någon slags übermenschen. Eller varför man reagerar på ett visst sätt i kontakten med en specifik typ av personligheter eller varför man förväntar av sig själv att allt ska vara som vanligt, trots att det faktiskt har hänt en hel rad saker som man faktiskt inte kan förvänta av sig själv att bearbeta bara så där..
Var snäll mot dig själv, du är värd att må bra, det är väl det du skulle säga till en nära vän..?
Kram
L
Jag fortsätter en annan dag, med bråttombeteenden.
