Skärmtid.

Ooooh, detta ämne..är det bara jag som får lite lätt ångest bara man hör ordet?!
Hur mycket..? När..? Vissa dagar..? Inte alls..? Fritt..? Barnlås..?

Var på en väldigt intressant föreläsning förra helgen som handlade om relationer, bland annat vår relation med våra barn. Föreläsaren ( Dr. Robi Sonderegger) pratade då bland annat om just skärmtid och hur de kör 2:1 hemma. Alltså 2 timmar ute och leka tex. "ger" 1 timme skärmtid. I vilken ordning man vill, det går ju att börja med skärmen men då vet barnet att om en viss tid stänger vi av så blir det att hitta på annat sen..Klockrent ju! Äntligen ett koncept som vi tror kommer funka för oss, på riktigt :) 

Gissar att vi inte är ensamma om att ha ett barn som efter en för lång stund framför vilken skärm som helst, får ett smärre raseriutbrott när man vill att hon stänger av..? Sen har jag även upptäkt att hon blir rätt speedad om hon kollar precis innan läggdags. Det är ju helt sjukt vad skärmen gör med våra barn i för stora doser!! För att inte tala om våldsamma spel i för låga åldrar..eller vilken ålder som helst förresten.

Det känns så himla bra att äntligen bestämt hur vi ska ha det kring skärmarna för det är så väldigt lätt att det blir för mycket! Detta medför ju också en förändring för oss vuxna men jag tror vi också kan må bra av att stänga av elektroniken lite oftare och prata lite mer..

Hur gör ni hemma?

Lördagskram,

L.

Föräldraoron..

Ibland kommer paniken krypande och frågorna snurrar..."Gör vi rätt?", "Gör vi tillräckligt?", "Tänk om hon växer upp och börjar knarka", "Finns jag för henne så mycket som hon behöver?", "Är vi för hårda?", "Har hon lagom balans mellan känslighet och skinn på näsan?"...alltså, jag skulle kunna go on forever känns det som..

Känner du igen dig? Jag gissar att det här är något de flesta föräldrar funderar över. Och ja, jag vet att det är värre när man har hormoner som rusar genom kroppen i 180. ;) Men jag kan inte låta bli att grubbla. Det är så mycket där ute jag vill skydda henne ifrån men att bädda in henne i bomull funkar ju inte i längden..och sen kommer en till... :()

Suck...

Vi hade sminkstudio här hemma igår, hon fick gå loss på mig och älskade det. Hon hade en rätt märklig min hela tiden och när jag tittade mig i spegeln började hon gapskratta! Vilket pokerface! Jag vill inte förnedra mig själv genom att lägga ut bilder på det ;) Jag såg ut som en blandning mellan en tvättbjörn och Kapten Jack Sparrow. Haha! Fick bli denna lilla skönhet istället! Tänk om man hade de där ögonfransarna..Mitt hjärta..

Kram,

L.

Bebislängtan

Ibland är det nästan outhärdligt. Det är som att ramla ned i ett svart hål och tårarna bränner i sina kanaler och jag vill bara lägga mig under täcket och gråta. Just då känns som om jag inte har rätt att vara ledsen, att jag är bortskämd, vi har ju Liten och hon är världens finaste, vi är ju inte barnlösa, men...Jag vill snusa på det där fjuniga lilla huvudet, känna värmen från den där lilla kroppen och skydda den med allt jag har. Hormonerna rusar och försöker hålla emot med förståndet men jag känner mig rätt maktlös emellanåt när tårarna vill ut. Känslan i kroppen av bebislängtan tar liksom över och det är som en stark magnet som inte går att motstå, som man inte vill motstå, man vill bara dras med! Jag vill ju så väldigt hemskt gärna att hon ska få en lillebror eller syster. Jag har aldrig tänkt mig en stor familj men två i alla fall?!

L.

PS. Liten som liten på bilden, det är helt galet vad tiden går fort...Mitt lilla/stora hjärta!

Det som inte blev..än?

Har tänkt länge på om jag ska skriva om det här men bestämt mig för att om det kan hjälpa någon annan har det i alla fall haft någon mening. Sånt här pratar man ju inte om, det som såå många kvinnor/par går igenom. Så ska det inte vara..Vi måste väl kunna dela sånt här jobbigt?

I april gjorde jag ett graviditetstest som visade positivt. Vi skulle bli fyra! Så fantastiskt glad var jag!
Jag har längtat efter det länge...M lite mer cool i frågan men ändå glad. Att bli gravid igen är absolut ingenting jag har tagit eller tar för givet. Bara för att det har fungerat en gång och vi fick världens finaste Emma Grace var det kanske just det, God´s Grace.

Vi valde att berätta för de allra närmaste. Jag drömde, vi googlade barnvagnar och smidde i hemlighet planer på hur barnrummet skulle se ut. Smygtittade på bebiskläder när jag shoppade till Liten, läste allt jag kunde komma över om vilken vecka jag var i och njöt av att bära på denna minimalt lilla och stora, härliga hemlighet. Det kändes också väldigt konstigt. 

Pappa hade ju precis gått bort.. Jag var glad, ledsen och superglad.

Men så kom dagen då mensen skulle komma och med det kom också mensen. Jag visste inte det då utan fick veta att det kan göra det utan att det är något konstigt. Jag trodde(hoppades) så klart att det inte var något som var fel utan att det var livmodern som töjde sig och att det då kunde blöda lite. Snällt fick jag vänta ett par veckor tills det gick att göra ett nytt test, det var negativt. Jaha, det blev inte.
Sen hände nästan exakt samma sak, en gång till. Vad är oddsen?

Jag började vänja mig vid tanken på att det kanske inte går. Det kanske är något fel? Men så en dag när jag vaknade och tittade mig i spegeln...blodådror som spindelväv över hela bröstet. Va? Igen? 

Jag vågade knappt tro det, men jovisst...Positivt! Vid det här laget hade vi ju redan sprungit en del hos gynekologen för att kolla att jag inte hade utomkvedshavandeskap (vad är det för ord?! ;)) så jag bokade in en tid bara för att se att allt såg ok ut. Jo då, på den gryniga skärmen kunde man se en fostersäck men ett litet litet gryn i. En glad tår trillade ner för min kind och jag tänkte, 

"yes, tredje gången gillt!". 

Jag vågade vara lite glad igen men samtidigt ordentligt på min vakt. Men vi hade ju sett den på skärmen...men man vet ju inte...man ska inte ta det för givet...men det är ju tredje gången gillt...ja, så där höll jag på. Så började jag blöda, igen. Jag liksom kände det på mig direkt. Jag bara visste.
Två veckor senare stirrade jag och M på en tom skärm hos gynekologen. Tidigt missfall.

Suck.

Nu känns det ok. Orättvist ibland men vi har Liten. Hon är en fantastisk gåva! En del går igenom detta medan alla andra runt omkring producerar barn på löpande band, kan jag tänka ibland. Kämpar i tystnad och kanske ofta får frågan om det inte är dags att skaffa barn snart.. Det kan vara värt att tänka på hur fel en sån fråga kan träffa. Fick frågan själv nyligen "Ska ni inte skaffa ett syskon till Emma snart?". Det var inga vackra tankar som rörde sig i huvudet just då. Man vet ju att det är av välvilja men tänk lite innan du öppnar munnen...? "Skaffa" är ju inte så lätt alltid...

Luften gick ur lite men vi tar nya tag. 

Vi drömmer om en bebis och det vill nog mycket till för att vi ska ge upp den drömmen! 

Stor kram,

L.

Foto: Pinterest

Är det...kan det...på riktigt....vara över?

Vi frukostbordet i lördags. -Tack så mycket mamma!, säger Liten när jag skickar henne smöret. Jag tittar upp på hennes Pappa med blicken -Eeh, va!? Ler lite och fortsätter äta. Småpratar om ditt och datt. Sånt där lördagsprat. Kanske den där frågan man funderat under veckan att man velat höra Litens funderingar kring men inte riktigt prioriterat att ta reda på. -Mamma, du är min bästa vän, kommer det sen efter en stund. -Du också pappa. Hon skiner som en sol och jag känner i luften, där och då, något har förändrats. Jag tittar på den andra vuxna i köket, den fantastiska människa jag har gjort denna lilla underbara varelse med och ser att det fullständigt lyser av kärlek i hela hans ansikte. Vår trotsiga fyraåring börjar bli stor. Kanske..möjligtvis..kan det vara så att trotset har lämnat oss för den här gången? Kanske kan vi få pausa i det och njuta av den här lilla människan ett tag som den fantastiska person hon faktiskt är? Utan det mörka molnet som bihang..

Senare på dagen lägger jag ut den här bilden på Instagram. Trött (och känslig av naturen) som jag är rinner det tårar ned för mina kinder när jag kommer på och skriver #närjagblevfamiljblevjaghel. Pappan kommer ut i hallen, där jag tagit fotot ifrån och nu står och snörvlar med ett kärleksfullt leende på läpparna. Han stannar upp i sin framfart när han ser mig torka bort tårarna -Ee, vad gör du?, säger han mjukt. -Gråter lite bara, säger jag och går vidare in i köket. Han går åt sitt håll, van vid att tårar kommer ungefär lika lätt som skratt hos mig. Han vet att behöver jag, kommer jag tillbaka. Å! Min lilla familj!

Ett citat jag fastnat för och funderar på ganska ofta i min föräldraroll:

Ha en skön måndagskväll!

Kärlek,

Lena

Jag leder ju inte folk längre...eller?

Sedan jag var 19 år har jag varit chef/ledare i olika positioner, nästan under hela den tiden. För ett år sedan blev jag "bara vanlig anställd" och tyckte att det var SÅ skönt att inte behöva "ta hand om" någon annan och ge dem arbetsuppgifter eller planera scheman, semestrar eller lyssna på när när folk ringde sig "sjuka" och framförallt slippa ta ansvar för någon annans prestation. Det låter väldigt negativt men det stod mig faktiskt upp i halsen på slutet.

Under det här året som gått har jag verkligen njutit av min frihet men också förstått att jag kanske inte leder människor dagligen på jobbet, men jag är fortfarande en ledare och har 

ett ansvar som jag aldrig vill tar slut. 

Min största prioritet är ju självklart att leda och utveckla Liten. Hon har en stark vilja och personlighet och är ett barn, och som alla barn behöver hon tydliga riktlinjer och ramar i livet. Men man leder ju faktiskt inom alla områden, vad man än gör. Det kan man inte bara sluta med..eller, kan, kan man väl men jag tror inte att det är en bra lösning och personligen vill jag inte leva så. Som kollega, som vän, som fru, syster, dotter, granne och...ja, alla områden jobbar i alla fall jag för att vara en ledare, förebild och hela tiden försöka bli bättre som människa.  

Jag läste Victoria Skoglunds blogg idag, hon skriver så här om ledarskap. Det är lite mer åt entreprenör- och arbetslivshållet men ändå. Du kanske också hittar något som du kan applicera på ditt liv?

Sov gott,

Lena

80 är det nya 100

Jag har funderat på det ganska länge. "Gå ner i tid". "Jobba mindre". "Gå på 80%". Det skulle vara så skönt! Hinna mer, hämta Liten tidigare på dagarna. Hinna lägga den där pärlplattan innan middagen, trä ett halsband, hänga, bara vara mamma. Vara mamma lite mer. Visst mindre pengar in men är det värt all denna stress man utsätter sig för hela tiden? För mig, nej.

Men att jobba mindre är ju inget som jag gör. Det är ju andra som gör. Sånna som är vuxna och har gjort karriär och "offrar" sig för familjen. Man måste ju jobba. Helst mycket. Och lite till. Smärtsamt måste jag erkänna att jag inte har tänkt på min själv som en teammedlem. Utan jag har tänkt på mig här, Pappan där och vårt liv tillsammans med Liten i mitten. Tills här om dagen. Mer om det en annan gång..

Jag har ju funderat på detta ett tag som sagt men jag trodde nog aldrig att jag skulle göra verklighet av det förrns igår. Plötsligt kändes det som det mest självklara i hela världen. Visst det ska ju gå ihop också men vi tror på att det kommer göra det. Ett snack med chefen och nu blir det så en tid fram över.

Tid! Jag har lite mer tid! 

Det känns helt fantastiskt :)

Kärlek!

Lena

Mamma...?

Liten rufsig kommer in i badrummet med Kossan, Alfons, Lilla nallen, Kotte, Lilla kossan och jag tror jag såg pippi också skymta mitt i högen. "Mamma..?"

Ibland när jag hör den där speciella tonen, den utsövda, sömndrucket förvirrade, ljusa och redo-för-en-ny-dag-tonen slår hjärtat igång och kärleken som kommer från mig går inte att stoppa. Det är som en våg som väller fram och man blir helt varm i varenda fiber av kroppen av kärlek. Massa kärlek.

Min. Hon är min. Denna lilla sängvarma, mjuka, gosiga, blonda lilla rufsiga är min. Hon tappar halva högen av små kompisar när hon klättrar upp i mitt knä. Vi rättar till högen tillsammans och sedan sitter vi där och bara kramas. En kort påladdning innan hon frågar var Pappan är. Jag svarar att han han ligger i sängen fortfarande. "Jag vill gå till pappa".

Hon tråcklar sig ur min famn och tassar iväg. Någon minut senare hör man hur de fnissar ihop. Är det möjligt att känna så här? Är det fysiskt möjligt att få plats med all denna kärlek? Min familj. Min lilla familj. Som jag älskar så mycket att man tappar andan.

"Jag älskar dig mamma. Till månen." Paus. "Och till Jesus."

Jag kan inte ens beskriva vad jag känner när hon säger så. Kärlek så det rinner över!

Lena 

Men vad är det för fel?!

Imorse på pendeln satt jag nära en liten familj bestående av mamma, pappa och en tre-fyraåring (jag vet detta för att hon frågade om hur precis ALLT funkar...hela tiden, känner igen det..).  Pappa var trött och satt och halvsov medans mamma försökte svara så bra som möjligt på alla Litens frågor. Pappa och mamma var inte riktigt i harmoni. Det märktes redan när de klev på, gissar att den diskussion som följde redan hade startats hemma men hade störts av att det skulle iväg till tåget. Ämnet gällde i alla fall hämtning och lämning, ett samtalsämne som jag tror att de flesta småbarnsföräldrar med barn på dagis ägnar sig åt en ganska stor del av veckans timmar. Utmaningen här verkade vara att pappa inte hämtade för att han inte kom upp till jobbet på morgonen. Men han verkade heller inte lämna för det gjorde mamma. Också. "Men jag är så trött" kommer det från pappa som dessutom har hörlurar istoppade... Jag fick nästan lust och resa mig upp och säga åt...Henne!

Säg till pappa dagen innan att du ska göra något efter jobbet nästa dag,  lämna barnet på dagis så får pappa gå och lägga sig lite tidigare dagen innan så han inte är "så trött" och kan hämta sin dotter dagen efter. Ställ krav för sjutton!! När Liten vaknade flera gånger varje natt och ville mat, hade du ett option att vara "så trött". Näe, tror inte det.. Det var bara att släpa sig upp och gilla läget. Varför skulle inte pappa behöva göra samma sak? Liten är 50% pappas ansvar och så länge vi tjejer inte lär oss att inte vårt värde och att vi också behöver en paus ibland och ställer kvar på att få det så kommer våra män inte heller få en chans att lära sig att bara bra och ansvarsfulla fäder. Det måste man jobba på, TILLSAMMANS. Det är väl det som är att vara familj. Det är inte lätt, det har jag inte sagt, men en relation eller äktenskap är ju ingen färdig produkt, det måste vi jobba på hela tiden! Respekt, kompromisser och en väldans massa kärlek kan man komma rätt långt med...

Lite till kärlek,

Lena 

Regn..och föräldrafunderingar...

Regnet smattrar mot rutan och jag och E sitter i soffan under en filt och kollar barnprogram. Ibland är det skönt med en legitim anledning att bara dega en stund.. Snart dags för kvällsrutinen, först hennes sedan min. Kanske man skulle ta fram symaskinen också och fixa till de där byxorna...?

Funderar på det där med självkänsla idag, hoppas innerligt att vi lyckas bygga upp massor hos henne. Så hon tar hand om sig själv och andra på ett respektfullt sätt. Så hon tror på sig själv och tror sig kunna göra allt hon försätter sig att göra. Min lilla tjej! Finns ingen som framkallar så mycket oro men mest av allt K Ä R L E K!

Kärlek :)