Vi frukostbordet i lördags. -Tack så mycket mamma!, säger Liten när jag skickar henne smöret. Jag tittar upp på hennes Pappa med blicken -Eeh, va!? Ler lite och fortsätter äta. Småpratar om ditt och datt. Sånt där lördagsprat. Kanske den där frågan man funderat under veckan att man velat höra Litens funderingar kring men inte riktigt prioriterat att ta reda på. -Mamma, du är min bästa vän, kommer det sen efter en stund. -Du också pappa. Hon skiner som en sol och jag känner i luften, där och då, något har förändrats. Jag tittar på den andra vuxna i köket, den fantastiska människa jag har gjort denna lilla underbara varelse med och ser att det fullständigt lyser av kärlek i hela hans ansikte. Vår trotsiga fyraåring börjar bli stor. Kanske..möjligtvis..kan det vara så att trotset har lämnat oss för den här gången? Kanske kan vi få pausa i det och njuta av den här lilla människan ett tag som den fantastiska person hon faktiskt är? Utan det mörka molnet som bihang..
Senare på dagen lägger jag ut den här bilden på Instagram. Trött (och känslig av naturen) som jag är rinner det tårar ned för mina kinder när jag kommer på och skriver #närjagblevfamiljblevjaghel. Pappan kommer ut i hallen, där jag tagit fotot ifrån och nu står och snörvlar med ett kärleksfullt leende på läpparna. Han stannar upp i sin framfart när han ser mig torka bort tårarna -Ee, vad gör du?, säger han mjukt. -Gråter lite bara, säger jag och går vidare in i köket. Han går åt sitt håll, van vid att tårar kommer ungefär lika lätt som skratt hos mig. Han vet att behöver jag, kommer jag tillbaka. Å! Min lilla familj!
Ett citat jag fastnat för och funderar på ganska ofta i min föräldraroll:
Ha en skön måndagskväll!
Kärlek,
Lena
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar