Så har ännu en stor röst gått ur tiden. David Bowie är för mig mina "Indieår" i London, dansandes på klubbar i utsvängda bruna manchesterbyxor. Och nej, inte på riktigt när tiden begav sig utan i slutet på 90-talet. Det var underbart, det var Starman och man var odödlig.
Jag och Bebis dansar till Starman på hög (bebisvänlig) volym här i vardagsrummet för att hedra dig. Tack David för din musikskatt, tack för dansen, tack för ditt oslagbara stilbildande.
Vi ses på andra sidan! ☆
Fin Bild, men kan inte låta bli att undra om du har tillstånd att publicera den. Om inte kan det bli väldigt kostsamt för dig!
SvaraRaderaHej Anonym! Nej det har jag faktiskt inte, det har du ju rätt i att det är fel att publicera utan att fråga konstnären. Men, till mitt försvar står hennes namn tydligt på bilden, jag påstår inte att jag har gjort den, och, jag kommer inte att trycka upp den och sälja.. Jag har skrivit dit var jag fått den ifrån, hoppas detta stillar din oro lite.. Må gott! /Lena
SvaraRadera