Jag tog en paus, det blev lite för mycket av allt så jag var tvungen att dra mig undan ett tag. Funkar så, när det blir för mycket behöver jag stänga in mig, vara totalt osocial och
lägga locket på. Är väl inte direkt ensam om det.
Pappa dog. Jag har funderat länge på vad jag ska skriva om det, om jag ska skriva och hur nära jag orkar med att vara. Men eftersom jag inte är ensam om att ha haft en förälder med Parkinson och Cancer känner jag att jag behöver dela med mig en liten del av detta helvete.
Pappa fick Parkinson för 20 år sedan. Han har aldrig velat att man ska se honom som sjuk och därför ville han inte heller riktigt prata om sin sjukdom. Nu i efterhand (det är ju så lätt att vara efterklok) inser jag att jag borde ha tagit reda på mer om vad som händer "sen", när han blir sämre.. Jag stoppade i ärlighetens namn huvudet i sanden och sköt det där på framtiden. Jag borde ha pushat honom och krävt att få prata.
När han för tre år sedan fick cancer skulle han läggas in för en operation och det skulle ta två veckor. Efter att varit nära att stryka med flera gånger kom han hem 11 veckor senare. Ordentligt medtagen efter en lång rad komplikationer och infektioner, men vid liv. Han fick verkligen en ny chans till livet och dessa sista tre år tog han vara på till allra bästa förmåga.
För två månader sedan fick han beskedet att cancern var tillbaka. Det var en fredag. Han hade fått lugnande kvällen innan för han hade varit "orolig" på natten och tabletten satt fortfarande i rätt ordentligt. Varför han var orolig och varför som han sa "hjärnan fungerar inte som den ska" kommer vi aldrig får veta. Jag var inte helt säker på att han uppfattade vad läkaren sa på fredagen, inte förrns han på söndagens besök tittade mig rakt i ögonen mellan skakningarna och sa "det är en bra man du har hittat, ta hand om honom". Han kramade min man hårt och länge när vi sa hejdå för att åka hem från sjukhuset. Mig höll han i handen och sa att han älskade mig på ett sånt där sätt att man bara vet att det kommer dröja ett bra tag tills vi ses igen.
Sen gick allt så himla fort. Jag är säker på att han hade bestämt sig. Jag tror inte att han orkade mer. Inte mer må dåligt, inte mer sjukhusvistelser, inte mer läkare, inte mer infektioner och inte mer ovärdigt lidande.
Min pappa var soldat. Han var soldat i själ och hjärta. Han tyckte inte att vi heller skulle behöva lida mer, tror jag.
Torsdagen den 10 April runt halv tre på natten tog han sitt sista andetag. Vi satt vid hans säng. Jag räknade till trettio sekunder från han andades ut och insåg att det kommer ingen till inandning.
Ibland tänker jag att jag ska ringa pappa, höra honom säga "vad ville du, gumman?" Det som alltid gjorde mig lite irriterad att höra skulle jag nu ge en del för att få höra igen. Men jag vet att han har det bättre. Det lidande han hade fått utstå med eventuella cellgiftsbehandlingar och samtidigt försöka medicinera en långt gången Parkinson. Nej, det önskar man inte ens sin värsta fiende. Han fick utstå nog som det var.
Min pappa är borta. Han har fått komma till en bättre plats och jag är en sån som har en förälder som är död. Enligt Liten dricker han kaffe med gammelfarmor och väntar på att vi ska komma men då kommer de få vänta vill jag lova.
Vänta inte. Vänta inte med att säga det där viktiga. Ibland kanske man till och med behöver säga något som inte är 100% sanning för att det ska kännas bra, för att den döende ska få frid. Man kanske inte behöver till varje pris ha rätt i precis alla frågor. För när allt kommer omkring så är det faktiskt så..att största av allt, ÄR kärleken.
