Höst

Som när en gardin dras ner och stänger ute solens strålar, kom hösten. Efter denna fantastiska sommar gjorde det faktiskt inget! Man börjar med höstmyskänsla rota fram stickade halsdukar och blockljus..och minns. Det har hänt mycket den här sommaren! Första sommaren i huset, första sommaren Liten badade utan att vara rädd för vattnet (!), första sommaren vi åkt på Conference hela familjen och..ja, första gången för en massa saker!

Bland annat första tomatsoppan på egna tomater. HUR god som helst! (Och ja, jag kan säga det själv)

Solmogna kompisar!

Fräste löken först och sedan i med alla, väl sköljda förstås. Den doften!

Tillsatte grönsaksbuljong, balsamvinäger, grädde, salt och peppar. Toppad med fårost och knaperstekt bacon. Voilá! 

Köpte en Butternut Squash här om dagen. DET är höst det!

Må gott i dessa förkyldningstider och var extra snäll mot de som inte hanterar höstgardinen så bra..

Puss!

Lycka!

Vaknade och trodde det var fredag! Men det gör inget. Ikväll ska vi plocka alla mogna tomater i odlingslådan och göra soppa. Det har jag längtat efter i en hel vecka! Grisen cyklade till dagis idag igen (premiär igår) och tycker fortfarande att hon cyklar så himlans fort och bra när det egentligen går en småsvettig mamma bakom och puttar på. Men vem bryr sig? Hon är lycklig! Vad gör det om vi "luras lite", det där leendet från öra till öra är obetalbart!

Är hon lycklig är Mamman lycklig!

Ha en fin onsdag,

Lena

Happy Monday Everybody!

I did not exactly jump out of bed of joy this morning but after 2 large lattes, I am starting to wake up. Slowly. Full day of exciting stuff happening so lets get cracking!

Coffee love!

L.

Happy Lights

Mina Happy Lights har kommit! (och svärmors)

De är från vemdalendesign.se och finns i alla möjliga roliga färger. Jag kände mig inte så wild and crazy när jag beställde så den roligaste färgen blev den här: 

Den heter Winter, de andra; Christmas Silver och Snowball. Jag är superglad för dem allihop! 

Happy love och trevlig helg :)

Lena

80 är det nya 100

Jag har funderat på det ganska länge. "Gå ner i tid". "Jobba mindre". "Gå på 80%". Det skulle vara så skönt! Hinna mer, hämta Liten tidigare på dagarna. Hinna lägga den där pärlplattan innan middagen, trä ett halsband, hänga, bara vara mamma. Vara mamma lite mer. Visst mindre pengar in men är det värt all denna stress man utsätter sig för hela tiden? För mig, nej.

Men att jobba mindre är ju inget som jag gör. Det är ju andra som gör. Sånna som är vuxna och har gjort karriär och "offrar" sig för familjen. Man måste ju jobba. Helst mycket. Och lite till. Smärtsamt måste jag erkänna att jag inte har tänkt på min själv som en teammedlem. Utan jag har tänkt på mig här, Pappan där och vårt liv tillsammans med Liten i mitten. Tills här om dagen. Mer om det en annan gång..

Jag har ju funderat på detta ett tag som sagt men jag trodde nog aldrig att jag skulle göra verklighet av det förrns igår. Plötsligt kändes det som det mest självklara i hela världen. Visst det ska ju gå ihop också men vi tror på att det kommer göra det. Ett snack med chefen och nu blir det så en tid fram över.

Tid! Jag har lite mer tid! 

Det känns helt fantastiskt :)

Kärlek!

Lena

Mamma...?

Liten rufsig kommer in i badrummet med Kossan, Alfons, Lilla nallen, Kotte, Lilla kossan och jag tror jag såg pippi också skymta mitt i högen. "Mamma..?"

Ibland när jag hör den där speciella tonen, den utsövda, sömndrucket förvirrade, ljusa och redo-för-en-ny-dag-tonen slår hjärtat igång och kärleken som kommer från mig går inte att stoppa. Det är som en våg som väller fram och man blir helt varm i varenda fiber av kroppen av kärlek. Massa kärlek.

Min. Hon är min. Denna lilla sängvarma, mjuka, gosiga, blonda lilla rufsiga är min. Hon tappar halva högen av små kompisar när hon klättrar upp i mitt knä. Vi rättar till högen tillsammans och sedan sitter vi där och bara kramas. En kort påladdning innan hon frågar var Pappan är. Jag svarar att han han ligger i sängen fortfarande. "Jag vill gå till pappa".

Hon tråcklar sig ur min famn och tassar iväg. Någon minut senare hör man hur de fnissar ihop. Är det möjligt att känna så här? Är det fysiskt möjligt att få plats med all denna kärlek? Min familj. Min lilla familj. Som jag älskar så mycket att man tappar andan.

"Jag älskar dig mamma. Till månen." Paus. "Och till Jesus."

Jag kan inte ens beskriva vad jag känner när hon säger så. Kärlek så det rinner över!

Lena