Liten rufsig kommer in i badrummet med Kossan, Alfons, Lilla nallen, Kotte, Lilla kossan och jag tror jag såg pippi också skymta mitt i högen. "Mamma..?"
Ibland när jag hör den där speciella tonen, den utsövda, sömndrucket förvirrade, ljusa och redo-för-en-ny-dag-tonen slår hjärtat igång och kärleken som kommer från mig går inte att stoppa. Det är som en våg som väller fram och man blir helt varm i varenda fiber av kroppen av kärlek. Massa kärlek.
Min. Hon är min. Denna lilla sängvarma, mjuka, gosiga, blonda lilla rufsiga är min. Hon tappar halva högen av små kompisar när hon klättrar upp i mitt knä. Vi rättar till högen tillsammans och sedan sitter vi där och bara kramas. En kort påladdning innan hon frågar var Pappan är. Jag svarar att han han ligger i sängen fortfarande. "Jag vill gå till pappa".
Hon tråcklar sig ur min famn och tassar iväg. Någon minut senare hör man hur de fnissar ihop. Är det möjligt att känna så här? Är det fysiskt möjligt att få plats med all denna kärlek? Min familj. Min lilla familj. Som jag älskar så mycket att man tappar andan.
"Jag älskar dig mamma. Till månen." Paus. "Och till Jesus."
Jag kan inte ens beskriva vad jag känner när hon säger så. Kärlek så det rinner över!
Lena
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar