En konstig dag.

Jag kom av mig lite. Mycket tankar som snurrar, saker som måste tänkas igenom. Saker som behöver långa promenader, frisk luft och fokus. Men det får ta lite tid. Viktigheter måste få sin plats.

Idag fyller pappa år. Eller, han skulle fyllt år. 70 för att vara exakt. Jag skäms för att jag har tänkt mycket mer på att det är hans födelsedag nu än när han levde. Vi hade en rätt komplex relation, men  jag har aldrig tvivlat på att han älskade mig. Och jag vet att han innerst inne visste hur mycket jag älskade honom. Även fast han ibland inte riktigt kunde förlika sig med den jag är och hur jag visade min kärlek. Han tyckte nog ibland att jag borde ha fogat mig mer efter situationen och inte vara så "besvärlig". Eller så var det någon annans ord, det är svårt att veta..

Jag har spenderat så mycket tid av mitt liv att sakna honom att det svåraste idag är inte saknaden utan känslan av att det är för sent. Jag ville att vår relation skulle vara bättre än vad den var, men inte till vilket pris som helst. Jag har jobbat väldigt hårt för att komma hit och vissa saker är och var inte förhandlingsbara. 

Jag "borde" kanske gjort mer? Men jag var inte ensam i vår relation. Allt hängde inte bara på mig. 

Jag lämnar det där och hedrar minnet av dig pappa. Du kommer alltid vara min pappa som jag älskar massor massor. På mitt sätt. Jag tänker på dig väldigt ofta och försöker tänka på att göra dig stolt i de val jag gör och står inför. Jag klämmer din hand två gånger, koden för "jag älskar dig" och önskar dig den finaste av födelsedagar.

Vi ses igen,

Lena